Som jag har syndat...

Såg att jag inte har uppdaterat bloggen på en smärre evighet (det ordet ger mig alltid associationer till Carola). Fy skäms på mig! Jag har en bra förklaring dock...först var jag i Amsterdam och blev rädd för en annan sorts svampar, fick skrattanfall på Donken och fick peka fram vad jag skulle ha på menyn, åkte kanalbåt som en annan turist och fascinerades över red light districts vackra arbetare. Sen fick jag något så in i vassen mycket att göra inför min tenta. Det är sinnessjukt. Stress får mig alltid att tappa inspirationen, jag får skrivkramp.

Efter klagomål har jag sparkat mig själv i häcken, lyft mig i kragen och loggat in igen. Så hej. Här är jag. I'm back!

Jag ska genast fundera över nya intressanta saker att förgylla er dag med. Delge er små anekdoter ur mitt liv. Problemet är väl att jag just nu saknar liv. Men det är väl det man ska använda sin fantasi till.

Nu skall jag klä mig i bikini, skrida ut på min soliga balle (läs balkong) och blända grannarna med min vita lekamen!

Varför man skall frukta pyttesmå gossedjursvampar

Igår på vägen hem gick jag förbi ett skyltfönster. I fönstret stod en mängd söta och gosiga djur uppradade och barnet inom mig väcktes till liv.

En liten parantes bara...varför heter det gossedjur? Det behöver ju inte alltid vara just djur, utan lika gärna...svampar? De är alltså också gossedjur? Sak samma.

Jag stannade nästan till, så fascinerad blev jag när jag fick syn på två svampar. Den ena var stor, flera decimeter hög, och den andra var pytteliten. Det såg först ut som om den lilla svampen petade sig i näsan (eller där en näsa borde sitta). Sedan såg jag att de kramades. Jag kunde inte sluta titta, och fortsatte av mig själv att gå framåt. Stort misstag. Man skall icke gå utan att se. Big no no! Innan jag vet ordet av smäller det, och inom loppet av en sekund ligger jag på marken, med ena foten fast i en reklamskylt. Det var en skylt av modell upp och ner vänt V, vilken jag i min svampiver hade fastnat med foten i och vält. Det gjorde ärligt talat ganska ont, men jag höll en god min och ställde upp skylten, harklade mig lätt och gick sedan vidare. När jag väl kom till hemmets trygga vrå skrattade jag så att jag fick andnöd. Jag skyller allt på svamparna. Pure evil.

det sjukaste by far. 4real

Mycket konstigt finns på nätet, det är inget okänt faktum. Det här är dock något i särklass. Jag var tvungen att ringa för att se om numret existerade, det gör det, men det var en telefonsvarare som gick i gång efter ett tag.

Läs och njut.

http://svedimf.3w.se/

"Jag bodde med misstänkte barnmördaren"

Nähä...Är det sant? Skojar du? Snälla berätta, jag försmäktar av nyfikenhet! Synd att du inte också strök med, ditt dumma f-n.

Inget stör mig så mycket som människor som måste tala ut offentligt. Allvarligt, tror de att någon uppriktigt bryr sig? Jag får en konstig smak i munnen.... just det, avsmak, så var det! Behåll all er onödiga, oviktiga, irrelevanta information för er själva.

Det räcker med att man måste dryfta sina problem med släkt och vänner för att visa sin mänskliga sida och i gengäld höra deras klagosång, jag vill inte höra mer än nödvändigt, tack men nej tack!


Take care, have fun, use protection.

en fyndig dag

Igår så gick jag från klarhet till klarhet. Inte för att skryta, men jag var relativt nöjd själv...
Först så kom jag att tänka på vilken stor likhet det är mellan alvedon och groggvirke. Alvedon fungerar ju sällan ensamt, det krävs i princip alltid att man intar något annat samtidigt för att få någon effekt. Precis som groggvirke.
Sedan slog det mig att Dalai Lama är helt otroligt lik Yoda från Star Wars. Jag tycker det är en komplimang, för jag är personligen väldigt förtjust i såväl allas våran andlige ledare samt den gröna lille mästaren. De har liknande kläder, de rör sig likadant, de getiskulerar likdant, de tror båda att fredliga lösningar is the shit och framförallt så pratar de med samma tonfall och meningsuppbyggnad. Helt otroligt. I kid you not.
Nu slår det mig att jag inte bara talar svengelska utan skriver på svengelska. Darn it.

Hippies for the win

Igårkväll när jag satt på pendeln på väg hem till B började jag i vanlig ordning se mig omkring i vagnen. Det är som en reflex. Jag sitter där och har kanske inte den roligaste tiden i mitt liv, så det är ju trevligt ifall det finns något att vila ögonen på. Den som söker finner... I det här fallet var det måhända inte den vackraste pralinen i vagnen, mer som en märkligt dekorerad chokladbit från svunna tider. Framför mig sitter en kvinna med långt rakt hår, runda glasögon, jeansjacka, en stickad halsduk samt utsvängda, pärlbroderade jeans. Självklart satt hon och stickade. Det är lika roligt varje gång. För det första är det uppfriskande med människor som vågar gå sin egen väg och se ut som de vill. För det andra är det alltid lika kul att se reliker från sextotalets glansdagar. Jag satt på helspänn i väntan på att hon skulle tända en joint, men tyvärr. Jag slår vad om att hon bor i en liten kolonilott där hon kan odla allehanda ting själv. Hon har säkert en förvildad katt samt ett par höns, alla Beatles LP skivor och batikmönstrade gardiner. Jag vågar nästan sätta pengar på att hon virkar egna underlägg och grytlappar.

munspelsmannen is the shit

Stod utanför Fridays och väntade på en polare när allas våran munspelsman dyker upp. Han tar en cigg, muttar något osammanhängde och går sedan fram mot urinoraren där utanför. Det lyser rött, vilket alltså indikerar för resterande delen av mänskligheten att det är upptaget. Nu är ju inte Horst som vilken annan människa som helst så han börjar knacka på dörren. Plötsligt öppnar den sig. Jag står vid sidan av, med stora ögon och hakan nere vid knäna. Min första tanke är den där reklamen med Torkel, när han tränger sig in i urinoaren bredvid en annan kille och börjar snacka... Sedan ser jag att den som öppnar dörren också är en hemlös, och att det är täcken och madrasser där inne. Lair of hemlösa. Vilket läge, precis utanför tbanan på stureplan. Location, location, location... as they say.

dagens bästa

Jag bestämde mig för att tvätta imorse, och för att spara på tvätten tänkte jag att jag kunde använda ett par jeans jag skulle tvätta medan jag körde maskiner i andra färger... På något sätt hade jag räknat ut att mina "mjukisar" skulle vara torra innan jag lade i jeansen. Hur jag kom fram till det kan jag inte riktigt förklara, för i efterhand inser jag att det var en omöjlighet pga den begränsade mängden maskiner jag skulle köra.

Hur som helst kommer jag ner i tvättstugan och inser till min förskräckelse att jag måste lägga i jeansen samt att jag inte har några andra byxor att ta på mig, eftersom allt antingen var i torkskåpet alternativt skulle tvättas. Klockan var ca 10 och jag antog att de flesta redan var på jobbet, hade sprungit sin morgonrunda och rastat alla eventuella hundar. Så jag kastar in jeansen i tvättmaskinen och tänker att om jag är snabb som blixten uppför mina 1,5 trappor kommer ingen se tjejen i tshirt och trosor som springer runt i trapphuset.

Sagt och gjort, jag smyger ut ur tvättstugan, fortfarande svårt paranoid efter den obehagliga filmen, och beger mig mot dörren till trapphuset. Vem står utanför dörren? Jo, städaren! D O H!
Inte ingick det i min oerhört genomtänkta plan, där stod jag som ett fån. Jag funderade som hastigast på att låtsas att jag gick i sömnen, men då hade det hela med stor sannolikhet tagit oväntade proportioner, så jag mumlade något ohörbart och försvann hastigt upp till mig.

Sensmoral: Ha alltid på dig morgonrock när du tvättar. Den är stor och döljer dig väl samt du kan med lätthet låtsas att du går i sömnen.

jag tror på jultomten, spöken, vampyrer och eskimåer

Såg en sinnessjukt obehaglig film igår. Jag tillbringade i och för sig större delen av tiden under ett täcke eftersom att jag inte vågade titta, men det jag såg var obehagligt. Filmen handlade om ett sjukhus med sjuka barn och inkluderade självfallet långa korridorer och en massa nålar. Jag har sjukhus- och nålfobi samt ogillar småglin i allmänhet. Det obehagliga var att "spöket" var iklädd någon form av järnproteser och dylikt som satt fastskruvat i kroppen...En extrem form av piercing kan man säga, jackass härnäst kanske?

Hursomhelst, poängen är att jag hade hjärtklappning hela vägen hem, från söder till vasastan. När jag kom hem var jag så rädd att jag knappt vågade släcka lamporna. När jag tillslut tog mod till mig så var jag tvungen att ligga under täcket. Jag tordes knappt andas var nära att börja gråta...Fruktansvärt. Varför fortsätter jag se sådana filmer? Det är som med sår, stukade fötter och finnar...Det är ju så äckligt men man kan inte låta bli... Med tanke på att jag nu, ett halvt dygn senare fortfarande sitter och kikar över axeln så bör jag fundera på att sluta upp med dylika dumheter. Jag är lika mörkrädd som när jag var liten. Är det fler som är så? Kom igen, det kan inte bara vara jag som har så livlig fantasi... Eller är det egentligen så att jag är hysteriskt egocentrerad och tror att alla vill åt mig? Hell I know.

Nu kommer mina byggjobbare klättrandes igen. Det vore fantastiskt kul att montera en lastbilstuta på ballen (läs balkong goddamnit) och skrämmas lite. Å andra sidan kanske de faller ner och jag kan få svårt att förklara det. Tror inte att jag vill bli hemsökt av en arga byggisar.

Nejdå, det är ingen fara. Jag har testat mig.

Igår vaccinerade jag mig med ett nytt vaccin. Med mig hem fick jag ett informationsblad där smittsskyddsinstitutet ber om tillåtelse att använda uppgifterna om min vaccination för att kunna följa upp vaccinets skyddseffekter och eventuella biverkningar etc.

Det i sig är ju kanske inte revolutionerande roligt, däremot har det faktum att jag fått med ett kuvert att skicka in uppgifterna i potential att bli väldigt kul.
Tänk dig att du följer med någon hem från krogen en blöt fredagkväll, och mitt på matbordet ligger ett kuvert från smittsskyddsinstitutet. Vem hade inte blivit nojig av det? Skulle man tro på vaccinationsförklaringen eller borde jag helt enkelt bara säga nej "nejnej, det är mina provsvar, det är lugnt". Jag hade i vilket fall fortsatt att noja, men det ligger i min natur.

Två av mina mer blonda ögonblick

En god vän till mig har en affisch som heter "the new yorker", som ser ut att vara ritad för hand med linjal och färgpennor. Jag har inte ork nog att beskriva affischen i detalj, det räcker med att jag konstaterar att jag i alla år har trott att han har gjort den själv. Till mitt försvar vill jag tillägga att det inte vore helt omöjligt. Sedan såg jag för ett tag sedan en likadan affisch hemma hos en annan vän, och det var först då jag insåg att det här alltså är en känd affisch och inget min gode vän suttit hemma och knåpat ihop. Jag har inte vågat berätta detta för en levande själ.

I fredags var jag vad jag brukar kalla för helvetet på jorden, men som för övriga mänskligheten går under namnet IKEA. Inte nog med att jag köpte för tunga saker så att jag fick be folk om hjälp överallt, jag misslyckades även kapitalt med att montera stolen Börje. Börje är en förbannat persisterande och lömsk stol. Jag satte glatt igång när jag kom hem och tänkte att jag minsann skulle klara mig på egen hand. Så jag tittar på bruksanvisningen och tycker att det ser väldigt enkelt ut. Jag sätter ihop själva sitsen precis som på beskrivningen och funderar som hastigast på varför jag fick så mycket skruvar när jag inte kan se att de används? När jag försöker ställa stolen upp faller allt i bitar. Såklart. Jag förbannar IKEA och alla idiotiska möbler som tillverkas innan jag tar en till titt på beskrivningen och inser att jag har vänt den upp och ner... Där jag trodde att det stod 01 står det alltså 10, vilket förklarar frånvaron av skruvar.

Jag skämdes i tysthet.

Jag försökte sedan montera Börje enligt konstens alla regler, men fallerade tyvärr på steg 01 och var tvungen att ringa min syster för att be om hjälp.
Börje och jag har nästan försonats nu, men jag tycker fortfarande att han ser lite lömsk ut, som om han tänker falla i bitar när som helst.

Telefonförsäljare

Har man under livet samlat på sig tillräckligt mycket dålig karma återföds man inte som kvalster. Inte heller som mögel på bröd. Nej, man återföds som telefonförsäljare. Den mest avskydda yrkesgruppen frånsett parkeringsvakter.

Idag ringde ett ljushuvud från någon form av bemanningsbolag som hyr ut sitt folk till olika företag för att agera telefonförsäljare. Han börjar med att upplysa mig om att jag har bredband hos comhem och undrar om jag vet det. Ja, det är ju inte så att jag sitter med någon form av övervakningscentral här hemma där jag försöker hacka mig in i Pentagon, så antagligen vet jag vilken leverantör jag har till min enda dator. Han upplyser mig sedan om att jag, om jag nappar på deras erbjudande, slipper betala fast pris på min hemtelefon. Jag replikerar att jag inte har någon hemtelefon och inte vill ha en heller. Med chockad röst frågar han om jag verkligen inte har någon hemtelefon. Nej, jag sitter här och ljuger för att det är så kul att prata med dig, dumj-vel. Jag upplyser vänligt men bestämt att jag INTE vill ha en hemtelefon och har fast pris på min mobil. Då börjar diskussionen om vilket abonnemang jag har. Jag påpekar att jag har fast pris och att det fungerar bra. Han envisas med att jag ringer för 59 öre/minuten tills jag blir förbannad och efter två minuter lyckas skjuta in att fast pris handlar om ett visst fast belopp varje månad. Han fortsätter försöka sälja på en hemtelefon som jag skall kunna ringa från för 9 öre/minuten. Jag förklarar vänligt och i samma tonfall man använder mot mycket små barn som inte förstår ironi, att jag inte vill ha en hemtelefon för jag ringer enbart mobiltelefoner. Återigen utbrister han chockerat "ringer du bara till mobiltelfoner?!". Jag hälsar honom välkommen till planeten jorden a.k.a tellus år 2008.

Hör och häpna. Han ger inte upp. Nej, nu försöker han sälja på mig digital TV. Jag börjar tröttna på den här leken och förklarar att dagens TV utbud enbart är fördummande och att jag därför kastat ut min TV. "Nej, jaha....Jag förstår...Då är det inte så mycket att göra då antar jag..."


You bet your sorry ass it isn't.

Karaoke

Det här blir antagligen ett av de kortaste inläggen. Jag ville mest bara säga till alla som inte har sjungit karaoke att det är värt det. Inte för att man själv är någon vidare sångare eller för att det är så spännande att bli hörselskadad när ens vänner ger allt de kan, utan för att låttexterna alltid är felstavade på de mest briljanta vis.

Queens Bohemian Rhapsody blev våldtagen på ett synnerligen brutalt sätt i lördags. Först sjöng jag. Bara det räcker. Sedan blev "so you think you can stop me and spit in my eye" på något sätt enligt karaokeTvn "so you think you can stone me and spit in my eye". Jag vet....det låter inte så exalterande kanske, men att tänka sig hur något helt plötsligt blir stenad och sedan spottad i ögat är lite roligt. Nu när jag skriver det så inser jag att det inte alls är kul utan mest hemskt. Jag verkar ha blivit en kall människa med morbid humor.

Slå mig spädbarn, en gång till

Igår skulle vi fira av Å som av outgrundlig anledning flyr lanet och far mot västliga breddgrader. Detta firades på en japansk restaurang där vi intog god mat för att sedan förenas i stämningsfull allsång, med andra ord karaoke. Till historien hör att restaurangens egentliga karaokerum undergick renovering, varför vi satt i en annan del av restaurangen med enbart en tunn vägg av rispapper som skiljde oss från det övriga klientelet. De fick således njuta av våra väna stämmor.

Efter att ha genomlidit en fantastisk karaokevideo, delvis filmad i Danmark och i något asiatiskt land samt ha uthärdat felstavningar likt "a little monica in my life" etc började kvällen lida mot sitt slut. De andra gästerna som avvek från restaurangen tittade nyfiken in genom vårt fönster, vinkade och skrattade. Jag väljer att ta det som en komplimang.

Någon fick för sig att dra igång "I do it for you (everything I do)". Vi var fem stycken som sjöng.... Efter ett par minuter kommer ägaren in och ber oss att vara lite tystare. På ett karaokeställe?! OK, det var kanske inte det absolut vackraste jag har hört, men vi var ju där för att sjunga. Jag sjöng ju som ett riktigt proffs! Det som gör det hela så glatt är hur länge han väntade innan han gick in för att avbryta.

C hade spelat in oss. Det lät som en hel konsert och det var ett fruktansvärt skrålande. Fantastiskt.

Mystiken tätnar

Sitter hemma och pluggar. Det är en fredag som alla andra fredagar jag hittills har upplevt. Jag skall gå och hämta lite kaffe, och på vägen mot köket så ser jag att det ligger ett kuvert i hallen. Jag tar upp kuvertet och inser att det är ett hopvikt papper. När jag vecklat ut det inser jag att det är en serie av Berglin. En riktigt bra dessutom. Men jag har inte hört att något lagt den i brevlådan? Varför har någon över huvudtaget gett mig den? Det märkligaste sker när jag går ut i köket och letar efter en magnet så att jag kan sätta upp serien på kylskåpet...för på mitt kylskåp sitter exakt samma serie, dock utklippt från tidningen.

Märkligt.

Dessutom fryser jag, vilket har renderat mig ett elakartat fall av hicka. Never ending.

Hur man sprider sann glädje

På jobbet sprider min chef och medarbetare sann glädje. Min chef sitter inne på sitt rum, muttrar och pratar sedan med en helt fantastisk tillgjord röst och ondgör sig över skåningar. I rummet mittemot jobbar nämligen J, som är skåning. Jag har även fått två nya smeknamn, Lucia och Tjockis. Fantastiskt. Det finns inget roligare än excentriska människor.

I morse vaknade jag av vad jag trodde var en attack från vår stora granne i Öst, men så var icke fallet. Jag drog upp rullgardinen med en fart och fläkt som hade gjort Ang Lee grön av avund. Dessvärre var mitt hus inte under belägring, vilket jag från början hade fruktat. Istället fann jag mig stå öga mot öga med en hantverkare som konstruerade ställningar för att kunna bygga en balkong ovan mig. Det var egentligen inget speciellt remarkabelt med detta, bortsett från det faktum att jag var spritt språngande naken och det var inte han kan jag lova. Däremot såg han positivt överraskad ut. De har hållt på i 6 timmar snart, och han ser fortfarande oanständigt lycklig ut.

roundhouse kick is bad for you

Jag har ett vagt minne av att jag tidigare skrivit om den obskyra människan som jonglerar framför bilarna (vid rödljus såklart) vid norrtull. Idag så var han där igen. Med en vän. Extremt märkligt. Jag kan inte låta bli att undra varför han gör så? Han kan ju omöjligtvis tjäna något på det eftersom alla sitter kvar i sina bilar? Det faktum att ahn har en röd, en gul och en grön jongleringsboll är i och för sig lite roligt. Men ändå.


Jag gjorde en roundhouse kick igår som hade fått Bruce Lee med son att vända sig i graven. Satan vad det gick. Sparkade som ett riktigt proffs. Synd att jag fick en felträff med resultat att min fot nu går i olika nyanser av blått och gör lite olika sorters ont. Mindre kul att mata sig med voltaren dagarna i ända. Men vad gör man inte för en snygg roundhouse? Ska jag bli nya Chuck Norris måste jag ligga i lite. Nästa steg är att skaffa ett par urtvättade jeans, manlig modell, med hög midja. Det vore glatt.

Kris

Idag krisar jag. Jag får inget gjort. Jag pluggar för lite, sover för mycket, festar för mycket och dricker alldeles för mycket kaffe. En liten dos nikotin måste vara bättre än den abnorma mängd koffein jag intar varje dag. Klockan är ett, jag ska just ta min femte kopp kaffe. Jag borde städa och fixa iordning i lägenheten, får ju f-n panik här. Jag behöver mat. Jag måste börja äta igen, jag går ju under. Jag måste köpa en lampa, en stol och en massa krokar. Jag måste laga mat med betoning på laga och mat. Jag måste omedelbart börja hålla mig undan från dåliga människor och plugga mer. Det är en hel del som måste göras...jag borde kanske sova lite på saken. Jag borde styra upp mitt hår, ser ut som om MK Olsen fått en elchock.

Det håller inte längre, inga konstigheter. Talk to me goose.

Du kan kalla mig Emily!

Igår stressade jag iväg till L, vi skulle ut tillsammans. Jag packade ihop en smärre resväska och två par skor, en flaska sprit och en flaska vin och så bar det av in i dimman.
Efter ett antal märkliga telesamtal och en flaska vin gav vi oss ut till Riche. Där får jag inom fem minuter smeknamnet "hockey" av en kille vid baren, han hävdar att jag tacklade honom. Jag kan inte riktigt hålla med, men vad gör man. Jag och L sätter oss vid ett bord och jag börjar omgående antasta en tulpan och beställa mohitos. Hockeykillen med vänner kommer fram, samt en okänd lång människa som hävdade att han hette Charlie. Jag kände mig som en god människa och var bästa vän med hela världen, så jag upplyser Charlie om att jag också brukar kallas för Charlie. Vilket är en total lögn. Men jag tyckte det var bra att ha en gemensam utgångspunkt. L presenterar mig för hockeykillens vänner som Johanna, jag skakar hand och säger mitt riktiga namn (vilket börjar på E) , samt att det går bra att kalla mig Charlie. Det orsakar en smärre förvirring.

Efter att jag har trakasserat hockeykillen, N, för att han var gammal som skulle hem och sova, bestämmer vi oss för att gå till Stures. På vägen mot jackorna hittar vi en fryntlig person vid namn J, en lång märklig människa som försöker sig på ett antal märkliga inviter, en sushikock på Artillerigatan och den mystiske Charlie (igen). Stures var fullständigt värdelöst och L tappade sitt skärp, varför vi rör oss mot Ambassadeur. Där börjar vi prata med en av vakterna. L frågar vad han heter och om vi får komma in före kön om vi kommer tillbaka imorgon. Pang på rödbetan! När vi går därifrån ropar vakten R efter L och undrar vad hon heter, varpå hon säger "du kan kalla mig Emelie". Inte "jag heter si och så" utan "du kan kalla mig"... Hur märkligt är inte det på en skala? Som när hon beställer "en liten stor stark".

Vi hamnar på fridhemsplan, donken, jag drar i mig en flurry och vi börjar gå hemåt. En kille frågar vart vi ska, vi säger att vi är på väg hem. L börjar prata med honom och när hon ska ge honom sitt visitkort lyckas hon lyfta på halsduken. Han får syn på The Most Awesome Rack Ever och ser oerhört positivt överraskad ut. Helt fantastiskt, killen säger ogenerat "nejmen vad har vi här....!" Briljant.

L heter numera Emelie, och jag är inte helt missnöjd med att heta Charlie.

Var det verkligen nödvändigt?

Jag älskar ödets ironi. Det är som om moder natur hånskrattar. Fantastiskt. Det plan som var tvunget att gå ned för landning i veckan nödlandade i Nödinge. Kom in i matchen...Var det verkligen nödvändigt? Var piloten lite olika nödig? Jag hoppas att han landade som ett riktigt proffs i alla fall. Life is grand.

definitionen av sliten

Jag var ute i måndags. I onsdags också. På torsdagen var det fest på jobbet. Fredagen skulle vara lugn med en trevlig middag men slutade med kopiösa mängder vin. C fyllde år i lördags. När jag vaknade i söndags var jag monumentalt bakfull och sliten. Jag tänkte ta en vit månad nu, men så kom jag på att jag ska på födelsedagsfest imorgon och utgång på fredag. Så det sket sig innan det ens började. Men det är ju tanken som räknas... eller hur det nu var. Det känns som om min hjärna fortfarande är inlindad i en mjuk filt som blockerar alla intelligenta tankar.

Ska försöka beställa en hylljävel och dra ner på stan och möta mr M. Vad jag ska göra på stan utan pengar är lite av ett mysterium.

mannen, myten, pontare

Eftersom att jag har otroligt mycket att göra så sitter jag och läser skvaller i expressen. Det står att någon suspekt lirare från Israel anklagar Pontare för att ha rökt hasch under någon av alla dessa schlagerevenemang år 2000. Pontare hävdar att det inte var hasch utan "präriegräs, som han brände för att komma i kontakt med högre makter".

Mannen är ju helt fantastisk. Helt galen förvisso, men ändå fantastisk. Präriegräs... den ska jag också börja använda mig av. Nejnej, det är inte hasch, det är ett speciellt gräs som jag bränner för att komma i kontakt med högre makter. DOH

Åldersångest

Jag drar in på Anglais med ett stycke vän för att ta en öl, när det blir min tur att betala går jag i sedvanlig ordning fram till baren, beställer två öl och lägger fram kort och leg. Jag lägger alltid fram båda, vet inte varför faktiskt. Rätt dumt, ska nog sluta med det efter den här incidenten. I alla fall, bartendern börjar titta på mitt leg och mitt visa, så ser han lite fundersam ut. Så tittar han på mig. Jag undrar i mitt stilla sinne vad i helvete människan håller på med. Så säger han "jag trodde du var yngre". Jag blev helt förstummad. Vad säger man? Jag skrattar och säger att så gammal är jag faktiskt inte... Han håller med mig, men påpekar återigen att han trodde att jag var yngre, men att jag ska ta det som en komplimang samt att han i alla fall är mycket äldre. Jag säger älskvärt att det hade jag aldrig kunnat tro.

Han fick ingen dricks. Jag var inte säker på om jag skulle ta det positivt eller inte..

Gick och klippte mig, det var på tiden tyckte jag. Det var rätt intressant när jag insåg att frisören inte pratade svenska, men det var någon shady kille som kunde tolka. Det blev bra i vilket fall och jag är fortfarande fascinerad. På något sätt lyckades jag köpa en klänning och två tröjor på vägen hem... Jag har inte riktigt blivit klar på vem jag skall beskylla för det här, men L ligger bra till.

Insåg rätt fort att jag inte var på g för utgång. Fick ett knä i skallen torsdag kväll (nej, det var inte så spännande som det låter, det var en träning) och kände mig fortfarande lite seg. Jag stannade hemma en fredagkväll, städade och betalade räkningar. Sedan insåg jag att mitt liv var otroligt tråkigt och innehållslöst, så jag började jaga små flygande enhörningar i regnbågens alla färger. Hursomhelst, jag bestämde mig för att äta en tallrik fil med müsli. Det låter antagligen helt otroligt ointressant, men faktum är att jag ett par sekunder senare fick en hjärtattack och stoppade ner hela armen i halsen. Varför jag gjorde det?

Jag häller upp müslin, göttar i mig två tallrikar och ska precis börja plocka undan. Jag börjar vika ihop müslipaketet när jag ser något suspekt på ena kanten. En liten larv.... I kid you not. Den var strax under 1 cm. Ett djur. I min müsli. Som jag just har ätit två portioner av. Efter att ha tejpat ihop hela müslipaketet med silvertejp för att det ondskefulla lilla livet inte skulle fly tar jag och tillämpar armen-i-halsen-principen. Det var en fruktansvärt upplevelse och mitt känsliga sinne är traumatiserat för livet. Jag ska aldrig mer äta müsli. Aldrig.

Som man raggar får man ligga

Glöm aldrig det.

Varför?

Varför görs det ingen bra musik nuförtiden?
Varför är det alltid så lite tid till det som är roligt?
Varför har jag alltid för lite pengar?
Varför vill jag alltid kasta lök på folk när jag handlar?
Varför har jag inget vettigt att skriva här?

Igår köpte jag en lampa. Idag började jag en ny kurs. Verkligen kul. Jag ska notera det här som top notch över viktiga och roliga saker jag har gjort sedan 08 började.

Idag är jag en tråkig och trasig människa. Tråkig för att jag är trött och saknar inspiration, trasig för att jag är så otroligt förvirrad. Imorse gick jag in med disken och ställde den i badkaret, I kid you not. Sedan åkte jag tunnelbanan åt fel håll och blev sen till föreläsningen. Jag tror senilsnören till allt vore en bra idé... Jag ska knyta fast alla saker vid mig, skaffa små hällor att sätta fast dom i. Så kan jag gå runt och släpa på allt och bli en modifierad bag lady. En senilsnöredam.

en analysernas man

Jag sitter och skriver på hemtentan från helvetet och bestämmer mig för att jag, som den flitiga student jag är, förtjänar en liten paus. Jag surfar inte på aftonbladet och läser lite skvaller, hamnar mitt i rättegången mot "världsartisten" Tito Beltran. Tydligen har allas våran tenor tagit i lite väl mycket och kollapsat, ambulans har i ilfart tillkallats.

"Det här är verkligen inte bra, säger hans försvarare Tomas Nilsson som vanligtvis inte brukar vara någon överdrifternas man. Han ligger på golvet och kräks och man ser bara ögonvitorna på honom. Det är verkligen allvarligt, säger Nilsson bekymrat."

Say what? Det är klart att händelsen i sig inte är direkt en milstolpe i historien av humoristiska händelser, men det är det torra och analytiska i uttalandet som jag älskar. Så torrt. Så juridiskt. I gotta love it.

modifiering av dödslista, episod 1

Vad gäller Peter Wahlgren är jag osäker på om jag enbart vill ta livet av honom eller om jag först skall ägna mig åt rektalpalpation.

dödslista

Idag började jag skriva på min dödslista. Jag har inte kommit så långt än, men jag lovar att uppdatera den.

1. Peter Wahlgren
Varför: för jag håller honom personligen ansvarig för åtta veckors tortyr av plattityder och floskler.

2. Den som stal min kappa från stures
Varför: jävla tattare. Låt bli mina saker!

3. Taxibilar
Varför: behöver jag förklara det här? Dom kör som man normalt sett inte ens skulle ratta en full kamel. Dessutom har jag blivit påkörd. Taxi is not my friend.

4. Kakdeg
Varför: för att jag gillar att baka kakor, men degen ser alltid så god ut att jag äter upp den. Det slutar med att jag mår illa och känner mig som ett bulimifall.

det blir nog niss

Jag har inget vettigt att dela med mig av. Mest ångest. Jag har så mycket att göra i plugget nu. Imorse blev jag så stressad att jag gick och lade mig igen och somnade, precis som djur kan göra. Jag håller på att bli något litet, luddigt och suspekt.

Jag myntade ett nytt uttryck idag som jag gärna vill att fler börjar använda, det är lite samma stuk som "OM jag kommer IN?! Jag kommer knappt UT!"
Mitt lyder istället "OM vi ska spåra? Du, vi ska lägga en jävla räls!"

Jag är ganska nöjd faktiskt. Nu går min arm snart ur led om jag fortsätter att dunka mig själv i ryggen.

Mother nature hates my guts

Nyår var en jävla skit tillställning. Började med fantastisk middag och började sedan urarta då tolvslaget firades i en taxi och jag sedan hamnade på en fest med hormonstinna och alkoholpåverkade artonåringar av kvinnligt kön, samt ett par gentlemän i trettioårsåldern. Såklart. Jag drar in till stan efter vissa svårigheter med att hitta en taxi i Nacka mitt i natten och hamnade på Solidaritet där jag som genom ett under inte nitar ett stycke alkohol och allt-möjligt-annat påverkad kille. Jag blir arg och går hem. Alla fick ligga utom jag. Skit.

Idag var jag ute på stan med S och A innan jag begav mig hemåt för att studera och bry mitt vackra lilla huvud. Jag tar en paus och beger mig ut för att springa. När jag kommit ca två kilometer ser jag något som ser ut som en hund i storlek medium som springer emot mig. Jag tycker hunden ser lite rolig ut och tittar mig omkring efter eventuell husse eller matte men kan inte se någon. När jag är i jämnhöjd med hunden ser jag att hunden är en räv (ja, jag ser dåligt, men det var faktiskt mörkt). Jag muttrar irriterat och undrar varför den inte gömmer sig när jag de facto springer emot den. Vad gör rävfan? Jo, stannar och tittar på mig. Jag tittar fascinerat tillbaka, tills jag inser att den börjar gå emot mig, till slut är den så nära att jag skulle kunna klappa den. Då blir jag lite orolig till mods, den lär ju ha både skabb, löss och rabies. Jag säger åt den att sluta och gå iväg. Den skiter fullständigt i mina åsikter och börjar i princip nosa på mina ben. Jag försöker, som den vänliga själ jag är, sparka räven i skallen.
Missförstå mig inte nu...Jag gillar djur av alla slag, men jag vill inte ha okända rävar som närsomhelst kan bita mig, springades runt mina ben och nosandes på mig. Räven hukar sig och ser rätt förbannat ut. Jag säger åt den att ge sig av och börjar backa. Den följer efter mig igen och kommer återigen obehagligt nära. Jag måttar en spark än en gång och springer sedan vidare. Räven springer efter en liten bit och vänder sedan om.

Hur sjukt är inte det på en skala?! Sen när börjar rävar bete sig som tama hundar? Jag hajar inte grejen. Det komiska är att jag är såpass irriterad och skrämd av rävens irrationella beteende att jag de kommande tre kilometrarna vänder mig om var tjugonde meter för att se så att inte räven förföljer mig och biter av mig hälsenorna. Mordiska räv.