anekdoter ur ett trasigt liv: Du kan kalla mig Emily!

9.2.08

Du kan kalla mig Emily!

Igår stressade jag iväg till L, vi skulle ut tillsammans. Jag packade ihop en smärre resväska och två par skor, en flaska sprit och en flaska vin och så bar det av in i dimman.
Efter ett antal märkliga telesamtal och en flaska vin gav vi oss ut till Riche. Där får jag inom fem minuter smeknamnet "hockey" av en kille vid baren, han hävdar att jag tacklade honom. Jag kan inte riktigt hålla med, men vad gör man. Jag och L sätter oss vid ett bord och jag börjar omgående antasta en tulpan och beställa mohitos. Hockeykillen med vänner kommer fram, samt en okänd lång människa som hävdade att han hette Charlie. Jag kände mig som en god människa och var bästa vän med hela världen, så jag upplyser Charlie om att jag också brukar kallas för Charlie. Vilket är en total lögn. Men jag tyckte det var bra att ha en gemensam utgångspunkt. L presenterar mig för hockeykillens vänner som Johanna, jag skakar hand och säger mitt riktiga namn (vilket börjar på E) , samt att det går bra att kalla mig Charlie. Det orsakar en smärre förvirring.

Efter att jag har trakasserat hockeykillen, N, för att han var gammal som skulle hem och sova, bestämmer vi oss för att gå till Stures. På vägen mot jackorna hittar vi en fryntlig person vid namn J, en lång märklig människa som försöker sig på ett antal märkliga inviter, en sushikock på Artillerigatan och den mystiske Charlie (igen). Stures var fullständigt värdelöst och L tappade sitt skärp, varför vi rör oss mot Ambassadeur. Där börjar vi prata med en av vakterna. L frågar vad han heter och om vi får komma in före kön om vi kommer tillbaka imorgon. Pang på rödbetan! När vi går därifrån ropar vakten R efter L och undrar vad hon heter, varpå hon säger "du kan kalla mig Emelie". Inte "jag heter si och så" utan "du kan kalla mig"... Hur märkligt är inte det på en skala? Som när hon beställer "en liten stor stark".

Vi hamnar på fridhemsplan, donken, jag drar i mig en flurry och vi börjar gå hemåt. En kille frågar vart vi ska, vi säger att vi är på väg hem. L börjar prata med honom och när hon ska ge honom sitt visitkort lyckas hon lyfta på halsduken. Han får syn på The Most Awesome Rack Ever och ser oerhört positivt överraskad ut. Helt fantastiskt, killen säger ogenerat "nejmen vad har vi här....!" Briljant.

L heter numera Emelie, och jag är inte helt missnöjd med att heta Charlie.

Inga kommentarer: