Varför man skall frukta pyttesmå gossedjursvampar

Igår på vägen hem gick jag förbi ett skyltfönster. I fönstret stod en mängd söta och gosiga djur uppradade och barnet inom mig väcktes till liv.

En liten parantes bara...varför heter det gossedjur? Det behöver ju inte alltid vara just djur, utan lika gärna...svampar? De är alltså också gossedjur? Sak samma.

Jag stannade nästan till, så fascinerad blev jag när jag fick syn på två svampar. Den ena var stor, flera decimeter hög, och den andra var pytteliten. Det såg först ut som om den lilla svampen petade sig i näsan (eller där en näsa borde sitta). Sedan såg jag att de kramades. Jag kunde inte sluta titta, och fortsatte av mig själv att gå framåt. Stort misstag. Man skall icke gå utan att se. Big no no! Innan jag vet ordet av smäller det, och inom loppet av en sekund ligger jag på marken, med ena foten fast i en reklamskylt. Det var en skylt av modell upp och ner vänt V, vilken jag i min svampiver hade fastnat med foten i och vält. Det gjorde ärligt talat ganska ont, men jag höll en god min och ställde upp skylten, harklade mig lätt och gick sedan vidare. När jag väl kom till hemmets trygga vrå skrattade jag så att jag fick andnöd. Jag skyller allt på svamparna. Pure evil.