Telefonförsäljare

Har man under livet samlat på sig tillräckligt mycket dålig karma återföds man inte som kvalster. Inte heller som mögel på bröd. Nej, man återföds som telefonförsäljare. Den mest avskydda yrkesgruppen frånsett parkeringsvakter.

Idag ringde ett ljushuvud från någon form av bemanningsbolag som hyr ut sitt folk till olika företag för att agera telefonförsäljare. Han börjar med att upplysa mig om att jag har bredband hos comhem och undrar om jag vet det. Ja, det är ju inte så att jag sitter med någon form av övervakningscentral här hemma där jag försöker hacka mig in i Pentagon, så antagligen vet jag vilken leverantör jag har till min enda dator. Han upplyser mig sedan om att jag, om jag nappar på deras erbjudande, slipper betala fast pris på min hemtelefon. Jag replikerar att jag inte har någon hemtelefon och inte vill ha en heller. Med chockad röst frågar han om jag verkligen inte har någon hemtelefon. Nej, jag sitter här och ljuger för att det är så kul att prata med dig, dumj-vel. Jag upplyser vänligt men bestämt att jag INTE vill ha en hemtelefon och har fast pris på min mobil. Då börjar diskussionen om vilket abonnemang jag har. Jag påpekar att jag har fast pris och att det fungerar bra. Han envisas med att jag ringer för 59 öre/minuten tills jag blir förbannad och efter två minuter lyckas skjuta in att fast pris handlar om ett visst fast belopp varje månad. Han fortsätter försöka sälja på en hemtelefon som jag skall kunna ringa från för 9 öre/minuten. Jag förklarar vänligt och i samma tonfall man använder mot mycket små barn som inte förstår ironi, att jag inte vill ha en hemtelefon för jag ringer enbart mobiltelefoner. Återigen utbrister han chockerat "ringer du bara till mobiltelfoner?!". Jag hälsar honom välkommen till planeten jorden a.k.a tellus år 2008.

Hör och häpna. Han ger inte upp. Nej, nu försöker han sälja på mig digital TV. Jag börjar tröttna på den här leken och förklarar att dagens TV utbud enbart är fördummande och att jag därför kastat ut min TV. "Nej, jaha....Jag förstår...Då är det inte så mycket att göra då antar jag..."


You bet your sorry ass it isn't.

Karaoke

Det här blir antagligen ett av de kortaste inläggen. Jag ville mest bara säga till alla som inte har sjungit karaoke att det är värt det. Inte för att man själv är någon vidare sångare eller för att det är så spännande att bli hörselskadad när ens vänner ger allt de kan, utan för att låttexterna alltid är felstavade på de mest briljanta vis.

Queens Bohemian Rhapsody blev våldtagen på ett synnerligen brutalt sätt i lördags. Först sjöng jag. Bara det räcker. Sedan blev "so you think you can stop me and spit in my eye" på något sätt enligt karaokeTvn "so you think you can stone me and spit in my eye". Jag vet....det låter inte så exalterande kanske, men att tänka sig hur något helt plötsligt blir stenad och sedan spottad i ögat är lite roligt. Nu när jag skriver det så inser jag att det inte alls är kul utan mest hemskt. Jag verkar ha blivit en kall människa med morbid humor.

Slå mig spädbarn, en gång till

Igår skulle vi fira av Å som av outgrundlig anledning flyr lanet och far mot västliga breddgrader. Detta firades på en japansk restaurang där vi intog god mat för att sedan förenas i stämningsfull allsång, med andra ord karaoke. Till historien hör att restaurangens egentliga karaokerum undergick renovering, varför vi satt i en annan del av restaurangen med enbart en tunn vägg av rispapper som skiljde oss från det övriga klientelet. De fick således njuta av våra väna stämmor.

Efter att ha genomlidit en fantastisk karaokevideo, delvis filmad i Danmark och i något asiatiskt land samt ha uthärdat felstavningar likt "a little monica in my life" etc började kvällen lida mot sitt slut. De andra gästerna som avvek från restaurangen tittade nyfiken in genom vårt fönster, vinkade och skrattade. Jag väljer att ta det som en komplimang.

Någon fick för sig att dra igång "I do it for you (everything I do)". Vi var fem stycken som sjöng.... Efter ett par minuter kommer ägaren in och ber oss att vara lite tystare. På ett karaokeställe?! OK, det var kanske inte det absolut vackraste jag har hört, men vi var ju där för att sjunga. Jag sjöng ju som ett riktigt proffs! Det som gör det hela så glatt är hur länge han väntade innan han gick in för att avbryta.

C hade spelat in oss. Det lät som en hel konsert och det var ett fruktansvärt skrålande. Fantastiskt.

Mystiken tätnar

Sitter hemma och pluggar. Det är en fredag som alla andra fredagar jag hittills har upplevt. Jag skall gå och hämta lite kaffe, och på vägen mot köket så ser jag att det ligger ett kuvert i hallen. Jag tar upp kuvertet och inser att det är ett hopvikt papper. När jag vecklat ut det inser jag att det är en serie av Berglin. En riktigt bra dessutom. Men jag har inte hört att något lagt den i brevlådan? Varför har någon över huvudtaget gett mig den? Det märkligaste sker när jag går ut i köket och letar efter en magnet så att jag kan sätta upp serien på kylskåpet...för på mitt kylskåp sitter exakt samma serie, dock utklippt från tidningen.

Märkligt.

Dessutom fryser jag, vilket har renderat mig ett elakartat fall av hicka. Never ending.

Hur man sprider sann glädje

På jobbet sprider min chef och medarbetare sann glädje. Min chef sitter inne på sitt rum, muttrar och pratar sedan med en helt fantastisk tillgjord röst och ondgör sig över skåningar. I rummet mittemot jobbar nämligen J, som är skåning. Jag har även fått två nya smeknamn, Lucia och Tjockis. Fantastiskt. Det finns inget roligare än excentriska människor.

I morse vaknade jag av vad jag trodde var en attack från vår stora granne i Öst, men så var icke fallet. Jag drog upp rullgardinen med en fart och fläkt som hade gjort Ang Lee grön av avund. Dessvärre var mitt hus inte under belägring, vilket jag från början hade fruktat. Istället fann jag mig stå öga mot öga med en hantverkare som konstruerade ställningar för att kunna bygga en balkong ovan mig. Det var egentligen inget speciellt remarkabelt med detta, bortsett från det faktum att jag var spritt språngande naken och det var inte han kan jag lova. Däremot såg han positivt överraskad ut. De har hållt på i 6 timmar snart, och han ser fortfarande oanständigt lycklig ut.

roundhouse kick is bad for you

Jag har ett vagt minne av att jag tidigare skrivit om den obskyra människan som jonglerar framför bilarna (vid rödljus såklart) vid norrtull. Idag så var han där igen. Med en vän. Extremt märkligt. Jag kan inte låta bli att undra varför han gör så? Han kan ju omöjligtvis tjäna något på det eftersom alla sitter kvar i sina bilar? Det faktum att ahn har en röd, en gul och en grön jongleringsboll är i och för sig lite roligt. Men ändå.


Jag gjorde en roundhouse kick igår som hade fått Bruce Lee med son att vända sig i graven. Satan vad det gick. Sparkade som ett riktigt proffs. Synd att jag fick en felträff med resultat att min fot nu går i olika nyanser av blått och gör lite olika sorters ont. Mindre kul att mata sig med voltaren dagarna i ända. Men vad gör man inte för en snygg roundhouse? Ska jag bli nya Chuck Norris måste jag ligga i lite. Nästa steg är att skaffa ett par urtvättade jeans, manlig modell, med hög midja. Det vore glatt.

Kris

Idag krisar jag. Jag får inget gjort. Jag pluggar för lite, sover för mycket, festar för mycket och dricker alldeles för mycket kaffe. En liten dos nikotin måste vara bättre än den abnorma mängd koffein jag intar varje dag. Klockan är ett, jag ska just ta min femte kopp kaffe. Jag borde städa och fixa iordning i lägenheten, får ju f-n panik här. Jag behöver mat. Jag måste börja äta igen, jag går ju under. Jag måste köpa en lampa, en stol och en massa krokar. Jag måste laga mat med betoning på laga och mat. Jag måste omedelbart börja hålla mig undan från dåliga människor och plugga mer. Det är en hel del som måste göras...jag borde kanske sova lite på saken. Jag borde styra upp mitt hår, ser ut som om MK Olsen fått en elchock.

Det håller inte längre, inga konstigheter. Talk to me goose.

Du kan kalla mig Emily!

Igår stressade jag iväg till L, vi skulle ut tillsammans. Jag packade ihop en smärre resväska och två par skor, en flaska sprit och en flaska vin och så bar det av in i dimman.
Efter ett antal märkliga telesamtal och en flaska vin gav vi oss ut till Riche. Där får jag inom fem minuter smeknamnet "hockey" av en kille vid baren, han hävdar att jag tacklade honom. Jag kan inte riktigt hålla med, men vad gör man. Jag och L sätter oss vid ett bord och jag börjar omgående antasta en tulpan och beställa mohitos. Hockeykillen med vänner kommer fram, samt en okänd lång människa som hävdade att han hette Charlie. Jag kände mig som en god människa och var bästa vän med hela världen, så jag upplyser Charlie om att jag också brukar kallas för Charlie. Vilket är en total lögn. Men jag tyckte det var bra att ha en gemensam utgångspunkt. L presenterar mig för hockeykillens vänner som Johanna, jag skakar hand och säger mitt riktiga namn (vilket börjar på E) , samt att det går bra att kalla mig Charlie. Det orsakar en smärre förvirring.

Efter att jag har trakasserat hockeykillen, N, för att han var gammal som skulle hem och sova, bestämmer vi oss för att gå till Stures. På vägen mot jackorna hittar vi en fryntlig person vid namn J, en lång märklig människa som försöker sig på ett antal märkliga inviter, en sushikock på Artillerigatan och den mystiske Charlie (igen). Stures var fullständigt värdelöst och L tappade sitt skärp, varför vi rör oss mot Ambassadeur. Där börjar vi prata med en av vakterna. L frågar vad han heter och om vi får komma in före kön om vi kommer tillbaka imorgon. Pang på rödbetan! När vi går därifrån ropar vakten R efter L och undrar vad hon heter, varpå hon säger "du kan kalla mig Emelie". Inte "jag heter si och så" utan "du kan kalla mig"... Hur märkligt är inte det på en skala? Som när hon beställer "en liten stor stark".

Vi hamnar på fridhemsplan, donken, jag drar i mig en flurry och vi börjar gå hemåt. En kille frågar vart vi ska, vi säger att vi är på väg hem. L börjar prata med honom och när hon ska ge honom sitt visitkort lyckas hon lyfta på halsduken. Han får syn på The Most Awesome Rack Ever och ser oerhört positivt överraskad ut. Helt fantastiskt, killen säger ogenerat "nejmen vad har vi här....!" Briljant.

L heter numera Emelie, och jag är inte helt missnöjd med att heta Charlie.

Var det verkligen nödvändigt?

Jag älskar ödets ironi. Det är som om moder natur hånskrattar. Fantastiskt. Det plan som var tvunget att gå ned för landning i veckan nödlandade i Nödinge. Kom in i matchen...Var det verkligen nödvändigt? Var piloten lite olika nödig? Jag hoppas att han landade som ett riktigt proffs i alla fall. Life is grand.

definitionen av sliten

Jag var ute i måndags. I onsdags också. På torsdagen var det fest på jobbet. Fredagen skulle vara lugn med en trevlig middag men slutade med kopiösa mängder vin. C fyllde år i lördags. När jag vaknade i söndags var jag monumentalt bakfull och sliten. Jag tänkte ta en vit månad nu, men så kom jag på att jag ska på födelsedagsfest imorgon och utgång på fredag. Så det sket sig innan det ens började. Men det är ju tanken som räknas... eller hur det nu var. Det känns som om min hjärna fortfarande är inlindad i en mjuk filt som blockerar alla intelligenta tankar.

Ska försöka beställa en hylljävel och dra ner på stan och möta mr M. Vad jag ska göra på stan utan pengar är lite av ett mysterium.