det där med hemsläp

Jag har aldrig gillat hemmamatcher. Det är helt enkelt inte min grej. Jag får nästintill panik när någon bestämmer sig för att följa med mig hem. När jag inte känner någon väl har jag ingen som helst lust att vakna med personen ifråga och genomlida den extremt jobbiga frukosten. När man vaknar efter en mer eller mindre blöt kväll, håret är någon form av katastrof och sminket inte ser fullt så bra ut som föregående natt så har i alla fall jag ingen lust med sällskap. Rent allmänt har jag ett fruktansvärt dåligt morgonhumör och kan inte kommunicera med ord före klockan 10. Innan dess är det mest oartikulerade läten.
Att en sådan människa som jag då skall försöka vara trevlig blir en näst intill omänsklig ansträngning. Därför gillar jag bortamatcher. Jag kan snabbt och smidigt smita tidigt utan att behöva ta diskussioner om telefonnummer, frukost och eventuella pinsamma tystnader. Jag får komma hem till min lägenhet och vara ifred. Själv. Ensam.

Och så oroar jag mig för att jag skulle vara asocial och ha svårt för relationer. Jag förstår inte vart jag har fått det ifrån.