apatiska dödssällskap

Idag var jag inne på Åhléns. Har du hört Fredrik Lindströms monolog om åhlénstanter hade du förstått allt. Jag tänkte att det skulle gå fort. Jag försökte se tanten i förlåtande och ömma situationer. Jag försökte intala mig att hon hade haft ett hårt liv tidigare. Jag försökte.... När det är min tur vid kassan har jag drömt mig bort till köksdelens vassare attiraljer. Jag ska aldrig mer handla på Åhléns. Man hinner dö och återfödas innan man får betala. Det är så att man vill gråta. Tanten står där och ska vara älskvärd och trevlig mot varenda kundj*vel vilket gör att allt tar abnormt lång tid. Jag försökte harkla mig, titta på klockan, trumma med naglarna mot något... Inget hjälpte. Tanten ignorerade mig. Hela hennes sätt att inte titta på mig utstrålade hur lite hon brydde sig.

Åhléns, go to hell. Slowfuckers.