schlit och schit

Jag hamnade på café opera igår kväll, önskar jag kunde förklara hur. Jag var trött som ett as i alla fall. Insåg att jag måste ta tag i min sociala kapacitet, inte sitta här och enbart prata med folk via internet. Vad är det för liv egentligen? Men så är det när det är höst.... eller nåt.

Ok, fullt så tråkig är jag inte. Men det känns så.

Jag har insett vad jag skall ha för yrke i framtiden. Jag ska bli cykelbud. Jag tror jag cyklade 3 mil igår, minst. Inget snack om saken. Försov mig, glömde frukost, glömde lunch, inser på jobbet att jag glömde böckerna, cyklar hem (har då redan cyklat till plugget och till jobbet), tillbaka till jobbet, sen till M, sen hem, sen till M igen. Ett jävla slit ska jag säga.

Jag har insett hur mycket jag stör på mig på små människor, i alla fall i vissa lägen. Det stod någon form av dvärg framför mig helt plötsligt, materialiserad ur tomma intet. Höll på att ramla omkull. Jag kunde antagligen klivit över personen ifråga, men det kändes som lite väl tilltaget.
Little peebs.