Som jag har syndat...

Såg att jag inte har uppdaterat bloggen på en smärre evighet (det ordet ger mig alltid associationer till Carola). Fy skäms på mig! Jag har en bra förklaring dock...först var jag i Amsterdam och blev rädd för en annan sorts svampar, fick skrattanfall på Donken och fick peka fram vad jag skulle ha på menyn, åkte kanalbåt som en annan turist och fascinerades över red light districts vackra arbetare. Sen fick jag något så in i vassen mycket att göra inför min tenta. Det är sinnessjukt. Stress får mig alltid att tappa inspirationen, jag får skrivkramp.

Efter klagomål har jag sparkat mig själv i häcken, lyft mig i kragen och loggat in igen. Så hej. Här är jag. I'm back!

Jag ska genast fundera över nya intressanta saker att förgylla er dag med. Delge er små anekdoter ur mitt liv. Problemet är väl att jag just nu saknar liv. Men det är väl det man ska använda sin fantasi till.

Nu skall jag klä mig i bikini, skrida ut på min soliga balle (läs balkong) och blända grannarna med min vita lekamen!

Varför man skall frukta pyttesmå gossedjursvampar

Igår på vägen hem gick jag förbi ett skyltfönster. I fönstret stod en mängd söta och gosiga djur uppradade och barnet inom mig väcktes till liv.

En liten parantes bara...varför heter det gossedjur? Det behöver ju inte alltid vara just djur, utan lika gärna...svampar? De är alltså också gossedjur? Sak samma.

Jag stannade nästan till, så fascinerad blev jag när jag fick syn på två svampar. Den ena var stor, flera decimeter hög, och den andra var pytteliten. Det såg först ut som om den lilla svampen petade sig i näsan (eller där en näsa borde sitta). Sedan såg jag att de kramades. Jag kunde inte sluta titta, och fortsatte av mig själv att gå framåt. Stort misstag. Man skall icke gå utan att se. Big no no! Innan jag vet ordet av smäller det, och inom loppet av en sekund ligger jag på marken, med ena foten fast i en reklamskylt. Det var en skylt av modell upp och ner vänt V, vilken jag i min svampiver hade fastnat med foten i och vält. Det gjorde ärligt talat ganska ont, men jag höll en god min och ställde upp skylten, harklade mig lätt och gick sedan vidare. När jag väl kom till hemmets trygga vrå skrattade jag så att jag fick andnöd. Jag skyller allt på svamparna. Pure evil.

det sjukaste by far. 4real

Mycket konstigt finns på nätet, det är inget okänt faktum. Det här är dock något i särklass. Jag var tvungen att ringa för att se om numret existerade, det gör det, men det var en telefonsvarare som gick i gång efter ett tag.

Läs och njut.

http://svedimf.3w.se/

"Jag bodde med misstänkte barnmördaren"

Nähä...Är det sant? Skojar du? Snälla berätta, jag försmäktar av nyfikenhet! Synd att du inte också strök med, ditt dumma f-n.

Inget stör mig så mycket som människor som måste tala ut offentligt. Allvarligt, tror de att någon uppriktigt bryr sig? Jag får en konstig smak i munnen.... just det, avsmak, så var det! Behåll all er onödiga, oviktiga, irrelevanta information för er själva.

Det räcker med att man måste dryfta sina problem med släkt och vänner för att visa sin mänskliga sida och i gengäld höra deras klagosång, jag vill inte höra mer än nödvändigt, tack men nej tack!


Take care, have fun, use protection.

en fyndig dag

Igår så gick jag från klarhet till klarhet. Inte för att skryta, men jag var relativt nöjd själv...
Först så kom jag att tänka på vilken stor likhet det är mellan alvedon och groggvirke. Alvedon fungerar ju sällan ensamt, det krävs i princip alltid att man intar något annat samtidigt för att få någon effekt. Precis som groggvirke.
Sedan slog det mig att Dalai Lama är helt otroligt lik Yoda från Star Wars. Jag tycker det är en komplimang, för jag är personligen väldigt förtjust i såväl allas våran andlige ledare samt den gröna lille mästaren. De har liknande kläder, de rör sig likadant, de getiskulerar likdant, de tror båda att fredliga lösningar is the shit och framförallt så pratar de med samma tonfall och meningsuppbyggnad. Helt otroligt. I kid you not.
Nu slår det mig att jag inte bara talar svengelska utan skriver på svengelska. Darn it.

Hippies for the win

Igårkväll när jag satt på pendeln på väg hem till B började jag i vanlig ordning se mig omkring i vagnen. Det är som en reflex. Jag sitter där och har kanske inte den roligaste tiden i mitt liv, så det är ju trevligt ifall det finns något att vila ögonen på. Den som söker finner... I det här fallet var det måhända inte den vackraste pralinen i vagnen, mer som en märkligt dekorerad chokladbit från svunna tider. Framför mig sitter en kvinna med långt rakt hår, runda glasögon, jeansjacka, en stickad halsduk samt utsvängda, pärlbroderade jeans. Självklart satt hon och stickade. Det är lika roligt varje gång. För det första är det uppfriskande med människor som vågar gå sin egen väg och se ut som de vill. För det andra är det alltid lika kul att se reliker från sextotalets glansdagar. Jag satt på helspänn i väntan på att hon skulle tända en joint, men tyvärr. Jag slår vad om att hon bor i en liten kolonilott där hon kan odla allehanda ting själv. Hon har säkert en förvildad katt samt ett par höns, alla Beatles LP skivor och batikmönstrade gardiner. Jag vågar nästan sätta pengar på att hon virkar egna underlägg och grytlappar.

munspelsmannen is the shit

Stod utanför Fridays och väntade på en polare när allas våran munspelsman dyker upp. Han tar en cigg, muttar något osammanhängde och går sedan fram mot urinoraren där utanför. Det lyser rött, vilket alltså indikerar för resterande delen av mänskligheten att det är upptaget. Nu är ju inte Horst som vilken annan människa som helst så han börjar knacka på dörren. Plötsligt öppnar den sig. Jag står vid sidan av, med stora ögon och hakan nere vid knäna. Min första tanke är den där reklamen med Torkel, när han tränger sig in i urinoaren bredvid en annan kille och börjar snacka... Sedan ser jag att den som öppnar dörren också är en hemlös, och att det är täcken och madrasser där inne. Lair of hemlösa. Vilket läge, precis utanför tbanan på stureplan. Location, location, location... as they say.