Idag hände något. Något väldigt speciellt. Jag skulle nästan vilja kalla det för en historisk händelse. Det hände något som aldrig hänt förut, som för evigt kommer att fascinera och trollbinda mig.
Jag var tillbaka på jobbet, drack mina sedvanliga fem koppar kaffe och vid dagens slut gick jag ut i köket för att ställa ner min mugg i diskmaskinen. Jag observerar att diskmaskinen är full och som den altruistiska och sympatiska människa jag är bestämmer jag mig för att starta diskmaskinen. Precis när jag lagt i den lilla tabletten och skall till att stänga luckan kommer D oh frågar "finns det plats kvar?". Svårt chockad får jag inte fram ett ljud, utan nickar med öppen mun. D sätter sedan in sin mugg och sin sked i diskmaskinen. I chocktillstånd startar jag maskinen och famlar sedan efter närmaste stol.
D har inte på evigheter ställt in sin mugg i diskmaskinen. Han lämnar den alltid i diskhon. Jag vet att det är han, då L berättade för mig att det enbart är D som har en sked i sin mugg. Varenda dag står muggen där. Ofelbart. Lika säkert som att solen går upp och att Sverige innerst inne är ett sosse land så kommer Ds mugg med sked att stå kvar i diskhon tills någon människa tröttnar och ställer ner den.
I somras bestämde vi oss för att det fick vara nog. Vi tröttnade och vägrade plocka undan muggen. Tydligen har vårt bestämda sätt och vuxna sätt att hantera problemet givit resultat.
Jag är förstummad. Förvirrad. Förtjust.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar