
Lördagsmorgon, vaknar med ett ryck och vet inte var jag, vart jag varit eller vad som händer. Inser att min käre far står och pratar med mig och jag undrar i mitt stilla sinne vad in i helvete det är som händer. Sakta klarnar mina tankar och jag förstår att de från början obegripliga meningar han vräker ur sig innehåller ord såsom "bokyllor, lindingö, kl 10, vi måste gå".
Det är där jag rycker till. "VI"? Jag får en obehaglig känsla av att det inkluderar mig.
Jag sätter mig upp i sängen och inser att dagen kunde inte börjat sämre. Jag anstränger mig till det yttersta och undviker att förstöra parketten med en attack à la Family Guy.
Bilresan var en mardröm. Fruktansvärt. En resa ner i helvetets dunklaste vrår.
Efter att ha fullgjort dagens uppdrag lägger jag mig vid Karlsbergs slott för att bronza och zonka. Vaknar av ett hjord av ondskefulla Kanadagäss har omringat mig. Jag övervägde att attackera en och skalpera, för att föregå med varnande exempel. Men jag nöjde mig med att halvhjärtat försöka sparka ett par av dem. Förbannat äckliga djur det där. Genuint snuskiga.
Senare på kvällen stressar man iväg för att grilla. Det var som ett koncentrationsläger. H och J gestikulerade vilt och dirigerade oss som en flock yra Kanadagäss, först skulle det göras sallad, sen grillas, sen bäras bord. Fort gick det och gott var det. Det var kul att träffa hela gamla gänget igen. übergrillmeisterführer var i toppform!
Tänkte möta upp G, S och E på east, men drog till terassen dit R,N och O gått. Hej begåvningsreserv, vi drar till en terass, ett utomhusställe, för det ösregnar. Hurra vilken bra idé. Jeez. Fast jag måste erkänna att musiken var riktigt bra. Bestämde en måndagslunch med N, ytterst gentilt. Hade ett litet chat med O och blev mobbad av R som hävdade att jag var trasigast. Jag betvivlar det med tanke på senare händelser. Jag är inte den som envisas med att gå barfota till gamla stan, ner i tunnelbanan, prata engelska om ingenting, knyta en sjal över ansiktet som en taliban och sedan tokdäckar och snarkar så att det låter som ett trasigt kärnkraftverk.
Promenaden hem var i och för sig vacker. Det är något speciellt med att vara ute och gå i morgonsolen när ingen annan är vaken eller ute. Vissa lokala förmågor får man ju dock räkna med... 05.30 trillade jag slutligen i säng.